Älskade hopplösa du!
Så var det dags igen, var och lämnade finaste på centralen för ganska precis tre timmar sen. Vilket även betyder att han är hemma när som helst i Göteborg. Sitter och dricker ur hans cola, i hans IFK Göteborg tröja, pratar med Guggagiggago och lyssnar på Bruno Mars - Rest of my life (Lyssna på den hjärtat, varenda ord, hela texten. Vet att du inte tycker om sådan musik men den här är något utöver det vanliga).
Kändes lite bättre att lämna finaste idag än vad det gjorde förra gången, idag kunde jag till och med titta efter honom när han gick på tåget med ett leende på läpparna. Det gjorde det hela så mycket lättare för min del, även fast det gjorde sjukt ont i hela hjärtat att veta att han nu inte kommer finnas i min närhet på ett tag. Alla mina känslor i samband med detta handlar nog i grund och botten om att vi satt och hade ett samtal innan han skulle åka. Det var helt underbart att höra honom säga vissa saker, att han talar ifrån hjärtat. Det kunde jag aldrig tro för någon månad sen.
Sen öppnade jag mig om vad jag tyckte och tänkte kring att han tidigare har haft ring och liknande. Vilket kändes som det var på tiden, han har vetat om att det har varit svårt för mig att ta in men det känns lättare att gå vidare och lägga det bakom mig om han vet varför. Dock hann vi inte prata så mycket om det men allt kommer med tiden.
Om jag ska vara ärlig så är mina känslor så pass starka så jag hoppas att han någon dag ger mig en, ja. Han ska ge mig en, jag kanske är gammalmodig när det gäller det mesta kring förhållanden men så ska det vara. Det ska inte vara ett gemensamt beslut som man tar tillsammans anser jag, utan det ska komma den där frågan. Men jag hoppas att den frågan dröjer ett bra tag även fast jag gärna hade velat fått den igår. Jag anser att när det väl är så, så ska det inte vara lång tid innan man går och byter efternamn och allt sådant också.
Äh, allmänt drabbel! Jag är lycklig som bara den som har dig älskade. Jag kommer sakna dig enormt dessa dagar, tack för att du tog ditt impuls beslut i torsdags och kom upp hit även denna helg.
Kändes lite bättre att lämna finaste idag än vad det gjorde förra gången, idag kunde jag till och med titta efter honom när han gick på tåget med ett leende på läpparna. Det gjorde det hela så mycket lättare för min del, även fast det gjorde sjukt ont i hela hjärtat att veta att han nu inte kommer finnas i min närhet på ett tag. Alla mina känslor i samband med detta handlar nog i grund och botten om att vi satt och hade ett samtal innan han skulle åka. Det var helt underbart att höra honom säga vissa saker, att han talar ifrån hjärtat. Det kunde jag aldrig tro för någon månad sen.
Sen öppnade jag mig om vad jag tyckte och tänkte kring att han tidigare har haft ring och liknande. Vilket kändes som det var på tiden, han har vetat om att det har varit svårt för mig att ta in men det känns lättare att gå vidare och lägga det bakom mig om han vet varför. Dock hann vi inte prata så mycket om det men allt kommer med tiden.
Om jag ska vara ärlig så är mina känslor så pass starka så jag hoppas att han någon dag ger mig en, ja. Han ska ge mig en, jag kanske är gammalmodig när det gäller det mesta kring förhållanden men så ska det vara. Det ska inte vara ett gemensamt beslut som man tar tillsammans anser jag, utan det ska komma den där frågan. Men jag hoppas att den frågan dröjer ett bra tag även fast jag gärna hade velat fått den igår. Jag anser att när det väl är så, så ska det inte vara lång tid innan man går och byter efternamn och allt sådant också.
Äh, allmänt drabbel! Jag är lycklig som bara den som har dig älskade. Jag kommer sakna dig enormt dessa dagar, tack för att du tog ditt impuls beslut i torsdags och kom upp hit även denna helg.
Kommentarer
Trackback
