Det går framåt..
Igår låg jag hemma hela dagen, sov ifrån 19 i måndags till 7 i tisdags, åt frukost sen somnade jag igen. Vaknade korta stunder för att äta eller dricka annars sov jag hela dagen, hela kvällen och även hela natten. Har aldrig sovit sådär mycket, det verkar ha gett resultat i varje fall. Idag klarade jag att stå upp på morgonen utan spränghuvudvärk och enda fram till kl 11 klarade jag mig utan tabletter då huvudvärken kom smygande.
Självklart är det inte optimalt att jobba när man mår såhär men det kan inte hjälpas, klarar inte av att sitta hemma. Det gör mig galen! Sen någon h tillbaka har den verkliga huvudvärken kommit tillbaka och nu är det dags för att sova. Somnade på tåget hem, gick på en sekund. Tror inte jag någonsin har känt den här tröttheten..
En dag i taget..
Något är fel men imorgon ska jag till jobbet, får se hur länge jag klarar. Behöver pengarna..
Ut med det gamla, in med det nya.
Det som väntar är:
Börja deffa 20 januari.
Säsong 2011 börjar 1 februari
Bli ekonomistuderande fr.o.m. 1 februari
Sälja lägenheten och flytta till ett helt nytt ställe.
Grekland/Cypern med början i slutet av juni.
Sen är det massa annat kul som är inplanerat.
Honey!
I love my life!
När tankarna tar över..
Den kvällen finns fortfarande på min näthinna, den kvällen då jag redan innan visste vad som skulle hända. Jag drog upp problemet och du förklarade att du inte ville ses på ett tag. Jag bad dig att vara ärlig mot mig, jag frågade om det fanns någon annan. Ditt svar var självklart, du ville bara vara för dig själv.
Under flera veckor fick du mig att hoppas och att vänta på ett svar, att få någon sorts klarhet. Ville du gå eller ville du stanna? Ena dagen sade du en sak, nästa sade du en annan. Du kom och hämtade dina saker i mitten av augusti, tre månader efter att du hade gått ifrån mig. Vad tänkte du?
I efterhand vet jag att du hade "flickvän" den dagen, jag hamnade på hennes blogg utav en slump. Och du stod framför mig och ljög, till vilken anledning? Tyckte du inte om henne ifrån början eller skämdes du?
Att ta ett steg i taget
Jag hade låtit ett beslut fattas redan innan allt drogs upp, ett beslut som har varit svårt att fatta men som var behövligt för att jag inte skulle tappa fotfästet igen. Och i fredags var det dags att avslöja beslutet, jag visste att det inte skulle bli lätt men jag visste att det var nu eller aldrig. Det jag inte hade räknat med var att andra människor också har känslor och tankar.
Jag bearbetar fortfarande relationen med Fredrik, inte så att jag vill ha tillbaka honom, inte det att jag saknar honom för det gör jag inte. Men allt runt omkring att ha ett förhållande tar tid när det inte är en själv som avslutar relationen.
Jag vet inte längre vem jag själv är, det är även därför jag har tagit beslutet om att flytta härifrån, att börja om på nytt. Även fast jag snart är 22 år har jag ingen aning om hur jag kommer dit jag vill, sakta men säkert kommer jag fundera ut allt men nu gäller det ett steg i taget.
