En dagbok utöver det vanliga

Från att ha varit singel och klarat mig galant på egen hand under 1½ år till att bli blixt förälskad och helt besatt av en annan människa hade jag inte trott varit möjligt om någon hade sagt det för några månader sen.

Jag försöker leva i nuet men det är hopplöst när jag bara ramlar in i drömmarna om framtiden. Jag försöker se det positiva längst vägen men jag kan inte hjälpa att jag längtar tills den här vägen tar slut och en ny börjar. Jag försöker att ta allt som det kommer men det är svårt när jag faller helt handlöst mer och mer för dig för varenda dag som passerar.

Du blev mitt liv den där vinterdagen för snart fem år sedan, det spelar ingen roll att tiden ville oss annorlunda. Allt låg bara under ytan och väntade. Väntade på att vi skulle växa upp och bli mognare för att inse vad för relation vi faktiskt har till varandra. Det var menat från första början, nu är det upp till oss att se till att hålla ödet vid den väg som den har fört oss.

Ingen har någonsin fått mig att falla så vansinnigt mycket som du får mig till.

Som sagt, hemma i Stockholm igen efter en långhelg med finaste!

Allt började med att jag i torsdags fick för mig att han kunde impuls åka hit eftersom jag inte ville sova ensam i mammas hus. Jag trodde aldrig att han skulle nappa på idén men finaste var inte sen med att boka biljett och kasta sig på tåget till Stockholm. Så när jag väl slutade vid 20 så åkte jag in till Stockholm central för att möta upp honom. Som jag hade saknat honom efter bara..eh? fyra dagar? Det är helt sinnes. Vi åkte i varje fall ut till mammas hus och släppte ut hennes katt (stort misstag då han inte kom hem på x antal timmar men finaste hjälpte mig leta).

Under fredagsmorgonen så blev det nudelätning som jag inte har ätit på galet länge, sen begav vi oss in till Solna för att möta upp min bror, gå runt och titta på lite julklappar för att därefter bege oss till Kista gallerian för att titta på spel och äta gyros (Mmmhm!). Vid 19 gick vårt tåg med destination Göteborg, som jag hade längtat efter att få komma dit igen. Och jag slapp sitta på tåget ensam! Kändes som vi båda var extremt sega på fredagen och jag hade en början till pms som högg i magen hela tiden..

Lördagen var nog den bästa dagen någonsin som jag har haft, vi gjorde i princip INGENTING. Vi hade planer på att åka in till stan och titta i affärer men det slutade med att vi gick till affären, köpte mängder med godis och beställde hem pizza. Sen låg vi i soffan och tittade på film: Resident Evil, Madagaskar 2 och En djävulsk romans. Väldig blandning blev det där men jag förstår verkligen varför jag har fallit för finaste: Han klagar inte på min filmsmak, han tittar tillochmed på dubbad barnfilm med mig. Kan han bli underbarare?!

Och som alla andra gånger så kommer söndagen med stormsteg, dagen det är dags för någon av oss att åka hem och denna gången var det min tur. Jag vaknade vid 10 av alarmet, sen låg jag en väldigt lång stund brevid finaste. Lyssnade på när han andades, låg och höll om honom och försökte förstå att han verkligen är min. Därefter blev det till att åka in till stan, äta på BK, titta på julklappar och försöka tränga bort att vi går och väntar på att skiljas åt igen. Sen vid 16.30 gick mitt tåg mot Stockholm. Det blir verkligen svårare och svårare att lämna honom, mitt hjärta skriker varje gång vi skiljs åt. Det är inte såhär jag vill ha det. Jag som brukar vara känslokall gick ombord tåget med tårar i ögonen.

Kom till Stockholm, missade tåget hem, blev hämtad av mamma i snön.

---

Varenda gång blir svårare, jag vet inte hur många gånger till det krävs för att hela jag ska bryta ihop. Jag försöker se det positiva vid själva avskedet, för att trycka bort allt det jobbiga. Men inom mig känns det som hjärtat slås sönder i miljoner bitar just i det ögonblicket när sista kyssen är förbi, sista orden är sagda och någon av oss tar steget upp på tåget. Det är inte såhär det ska vara! Samtidigt är jag oerhört tacksam att jag träffade finaste igen, han har verkligen vänt hela min jord upp och ner totalt igen.

Jag måste ha världens finaste, omtänksammaste och underbaraste pojkvän. Han har ett underbart hjärta och i efterhand känns det ganska självklart att jag valde att ge mig in i ett liv tillsammans med honom igen.

Jag älskar att du bryr dig för mycket, även att du säger vad du tycker och tänker. Jag kanske inte alltid säger tillbaka något eller ger dig svar men sanningen är den att vissa saker du säger gör mig helt magiskt ordlös, det enda jag får ut till svar är ett leende. Känslan som infinner sig när du är i närheten är svår att beskriva, du ger mig en trygghet i både oss, i dig och mig själv.

Och du frågar mig varför just du?

Du får mig att må helt underbart även fast allt runt omkring mig är kaos, du får mig att le med bara en blick, du kompletterar mig på alla sätt, dina ögon gör mig så svag ibland att jag tappar alla ord, din omtänksamhet och att du visar att du bryr dig om mig. Att du visar den kärleken som du har inom dig, både med ord och handling. När du tar min hand i din blir jag alldeles varm inombords. Jag har alltid varit svag för ditt utseende: Jag älskar dina ögon, dina armar, ditt hår. Jag kan fortsätta i all evighet. Du får mig att må bra, du får mig att känna mig trygg, du får mig att vilja ha en framtid med dig.

Jag längtar efter dig!

Nu har det gått några dagar sen jag skrev och anledningarna har väl varit följande att jag var extremt trött och less på det mesta i veckan. Dock så beslutade min finaste att han ville besöka mig så sagt och gjort! Mötte upp honom i torsdags vid centralen och sen har dagarna rullat på, timmarna har gått extremt snabbt och det tror jag även att han tycker.

Vi har ändå hunnit med en hel del:

Jag tog honom till Märsta (igen!)
Vi har besökt min lägenhet tillsammans
Vi har besökt mammas hus
Han har fått träffa mina bebisar
Han har ätit middag med mamma.
Vi har haft vårat eget fredagsmys
Vi har druckit en del öl!
Vi har tittat på Smurfarna i 3D med svenskt tal!

Jobbigaste är ändå att lämna honom vid tåget, skulle aldrig klara av att vända mig tillbaka när jag ser honom gå. Mitt hjärta brister i varje fall när jag vet att det kommer dröja ett tag innan vi ses igen. Hade jag inte fokuserat på att vi snart är tillsammans igen och att han ska få vara med sin familj lite mer så hade inte mina ögon varit så torra som de var.

Han har verkligen vänt min värld upp och ner, det finns inte ord för hur mycket han betyder för mig.

30 november 2011

Och så sitter vi här igen, som så många gånger förut med en välbekant känsla inombords. Vi är online på MSN och skickar åtskilliga YouTube låtar mellan varandra, en del ligger i närhet till att förklara alla känslor men inte ens all musik i hela världen skulle kunna beskriva känslan jag har inom mig.

Känslan av att se dig framför mig är som att se varenda soluppgång/nedgångs sken under en hel livstid under samma sekund. Jag har svårt att inte tänka på en framtid när jag ser in i dina ögon, det utspeglar något mer än bara din själ, det utspeglar din ärlighet och din renhet. När jag är i din närhet så ger du mig en känsla av odödlighet, det känns som att vi skulle klara av allt bara vi har varandra just i det ögonblicket.

Den starkaste känslan kom över mig när du låg bredvid mig i söndags, du hade inte vaknat ännu. Jag låg med din arm runt mig under en lång tid, ville inte röra på mig för jag ville inte att du skulle vakna. Men tillslut började du öppna dina ögon sakta. Känslan som uppkommer under den stunden kan värma hela jordklotet flera gånger om, det är sådär jag vill vakna under alla mina kommande dagar.

Vi pratar om rädsla och jag har aldrig tidigare varit rädd för att förlora något på det här sättet, det känns som att jag skulle kunna kriga mot alla människor som finns om det skulle göra så du aldrig kommer försvinna ifrån mig.


Jag hoppas att någon gång i framtiden få stå där med dig som min man, våran framtid som vi planerade för så länge sen som nu blivit pånyttfödd igen. Att du alltid kommer hem igen vad som än händer, vad än livet spelar oss för spel.


Jag ska inte säga här att jag är hopplöst förälskad för det finns så mycket annat.

Du har vänt hela min värld upp och ner igen på ett väldigt positivt sätt. Som jag sade till dig tidigare så bestämde jag mig första natten att jag ville ta reda på vad som har gjort att jag aldrig har kunnat släppa dig och här sitter jag idag och är lycklig över mitt beslut. Även fast det tog emot att gå emot mina principer, att öppna mitt hjärta med risk att bli sårad.


Och vet du vad?
Jag skulle kunna göra allt, tusen gånger om igen.

Mitt livs hittills bästa beslut måste ha varit då jag nästan för exakt en vecka sedan beställde en impuls resa till Göteborg. Jag satt där med ett sista klick innan allt var klart och kände: Bokar jag den här resan, utan avbokning/ombokning så kommer jag få reda på om mina känslor var verkliga för så många år sedan och om de var starka nog att överleva all denna tid.

Från dess att resan var bokad och tills dess att jag var framme i Göteborg så tvekade jag aldrig, jag ville aldrig vända om. Att möta finaste vid stationen, att se att han fortfarande fanns/existerade var en underbar känsla.

Sen att vi hade det lyx när jag var där nere är en helt annan sak, med hotellvistelse och allt.

Att bara få se honom ligga bredvid mig igen, att få känna hans närhet, att få känna alla känslor som med stormsteg kom tillbaka och växte till ännu större än tidigare, att få känna den tryggheten som han alltid har gett mig, att få se honom vara glad/lycklig.

Allt detta gör att jag kämpar med att inte boka en till biljett. För det känns som att min plats är med honom, var än i världen vi är. Men just nu måste jag lägga band på mig själv och inse att jag måste ta mitt ansvar här hemma också. Jag måste ordna till mitt röriga liv, jag måste spara alla pengar jag kan, jag måste jobba lite mer än vad jag borde. För jag har satt mitt liv på paus tills dess att min lägenhet är fixad.

Och jag vet att han kommer att se alla dagar utan oss som livstidslånga, precis som jag. Men i slutändan hoppas jag att han väntar, väntar på vår tid.

Rakt in i mitt hjärta, in i mitt liv och in i min livstid.

Så har jag varit galen nog att bokat en 24 h resa, måste få reda på vad mitt hjärta vill.
Om inte annat så får jag en härlig vistelse på Rica Hotel, kan jag inte klaga över.

I'm on my way

Vi pratade i timmar igår kväll fastän jag skulle upp tidigt.

Hade jag inte gått ut den kvällen, hade jag inte befunnit mig på en plats där jag inte borde ha varit, hade jag inte litat på människor som jag aldrig annars hade litat på, hade jag aldrig tagit steget. Då hade jag aldrig insett vilken fantastisk och underbar människa som du verkligen är.

Jag vet inte om jag har stängt av alla känslor totalt, de kanske dyker upp igen när vi träffas. Att inte ens prata, kanske är det bra. Jag förväntar mig inte längre att du ska höra av dig. Jag vet att det inte är du när det ringer eller jag får sms. Varför har jag kvar dina saker? Kanske vill du inte hämta de innan alla känslor har lagt sen, kanske vill du försöka lösa detta och därför har kvar de, kanske vågar du inte ringa för att fråga om du får hämta de. Jag vet inte.

Jag vill bara veta om du saknar mig eller vad du känner.

Nu ska jag ner till läkaren och ta lite prover, sen blir det systemet och allt som hör till.

Jag åker idag.